De vackraste julsångerna

Jag har sjungit de vackraste julsångerna som jag aldrig har sjungit dem förut. Matteuskyrkan fylldes av musk och sång i en fantastisk lovsång och tillbedjan inför julens Herre. Det är svårt att inte bli berörd i djupet av själen när så fantastisk sång och musik omger en. Ännu en gång har jag fått erfara hur privilegierad jag är som har fått bli kyrkoherde i en församling som den här.

Musiken är, som Luther sade, den främsta bäraren av evangeliet.

Det är fint att vara det evangeliets tjänare.

Read more...

Den goda självständigheten och den mindre goda

Jag är stolt över vårt lands självständighet. Särskilt som jag vet att den är dyrköpt och långt ifrån någon självklarhet. En del av nationalstoltheten bygger nog just på det att faktum att Finland bara har sig självt att lita till. Under de svåra tiderna i vårt lands historia var det ingen som erbjöd sig att komma till hjälp. Finland har aldrig blivit "befriat" eller erbjudits ekonomiska bidrag för att få sin ekonomik eller sin demokrati i ordning. Snarare tvärtom. Vi har kämpat trots dystra utsikter och vi har betalat både med liv, lidande och reda pengar. Finlands rätta väg och därtill enda väg har varit självständighetens väg.
Att vara tvungen att klara sig på egen hand och att inte hoppas på hjälp av någon annan kan vara ödedigert för en enskild mänska, även om det på nationsplan blev en dygd: en dygd av nödvändighet. Men kampen för självständighet på individen är själsdödande. Skapad för gemenskap dör själen i isolering, likt en älskande so sakta tynar bort när saknaden blir för långvarig. De barn som får lära sig att ensam är stark och att man inte skall lita på någon, växer i själva verket upp med ett handikapp. De klarar inte av att ta emot kärlek varken av mänskor eller Gud.
Det som är en dygd för en nation är raka motsatsen för en individ i det här fallet.
Min bön på självständighetsdagen detta år blir därför,
Gud bevara vårt fosterlands självständighet och ge dem som i lydnad verkar för att upprätthålla den ditt stöd och ditt skydd. Och befria mig från alla mina behov av att vara självständig. Ge mig tillit till dem som älskar mig och mod att älska dem som behöver mig. Ge mig framförallt kärlek till dig Gud, så att jag kan bli den du har avstt mig att vara.

Read more...

Kvällsmässa

För tredje gången var det kvällsmässa i församlingen. Och nu kändes det som om konceptet hade lagt sig tillrätta. Personligen upplevde jag en stor vila i mässan. Och det hade jag all anledning till. Med många medverkande och ansvarsbärare så blir en mässa inte ansträngande för någon.
Under hösten har det varit möjligt att följa med mässan på webbplatsen  http://kvallen.wordpress.com/ . 


Kvällsmässan skall inte ersätta högmässan. Det är absolut inte avsikten. Däremot skall den vara ett komplement som gärna har en så låg tröskel att det är lätt att delta.


Jag känner mig stolt över att få vara kyrkoherde för så många engagerade församlingsmedlemmar som ställer sig till förfogande för kyrkan och för Guds rikes arbete inom ramen för vår gemensamma kvällsmässa. Det berör att få vara en del i ett församlingsbyggande där många bär ansvar för att be, tjäna och leda. Månne det inte är så som Gud har avsett att hans kyrka skall fungera. Det känns i varje fall oerhört meningsfullt.

Read more...

Fanny och Alexander

Nu har jag också sett Fanny och Alexander på Svenska Teatern - eller egentligen på Alexandersteatern - och drabbats av den Ingmar Bergmanska dysterheten. En fascinerande föreställning som gick på djupet. Jag blev igen påmind om att ondskans möjligheter ligger i att någon börjar rättfärdiga sin drift att ge tillbaka, att hämnas att mena att det är rätt, rättvist eller i enlighet med sanningen att åsamka någon smärta, som bestraffning. Den rädsla som driver till sådant fungerarni sin ondska också med fromma fasader. Ibland synnerligen fromma.

Tänk så många mänskor som upplever kyrkan och prästerna som biskopen i Ingmar Bergmans berättelse. Det är bedrövligt. Hoppas de kan få uppleva samma terapeutiska helande som Alexander i pjäsen: Någon är villig att utplåna sig själv för en stund för att helt och fullt förstå hur den destruktiva smärtan som ondskan förorsakar måste konfronteras. Utan att låta den leda till hämnd eller bitterhet eller fortlöpande hat. Det gör bara att ondskan segrar pånytt.
Den väcker djupa tankar, Ingmar Bergmans pjäs. Det är värt att se den.

Read more...

Bryssel

Jag har besökt Bryssel tillsammans med alla andra helsingforskyrkoherdar. Det var första gången för mig. I Bryssel alltså. Och tillsammans med kyrkoherdekollegiet i stan.

Bryssel är en annorlunda stad. Det kan ju bero på mig förstås, men jag hittade inget centrum med de stora varuhusen där man ser vad som erbjuds Brysselbor att köpa. Det fanns bara flera – i mitt tycke – rätt små gallerior. Vissa väldigt exklusiva med prislappar som man helst inte hade sett. Och andra väldigt specialiserade. Alla de där butikerna jag numera saknar i Helsingfors fanns där. Köttbutiken. Karamellaffären. Den lilla bokhandeln …. Men de där butikerna som vi numera är vana vid hos oss lyste alltså med sin frånvaro.
Efter att ha besökt kyrkornas gemensamma byrå, sett Europakommissionens byggnad och Europarådets byggnad och besökt Europaparlamentet så har jag ”uppelvt” Bryssel, till den delen som Bryssel är känt. Men jag vet trots allt ingenting om Bryssel ändå.
Ja.visst. Jag har sett Manneken piss. Den minimala statyn. Men den är väl lika litet Bryssel som Den lilla sjöjungfrun är Köpenhamn eller Havis Amanda är Helsingfors.
Så – ja, jag har besökt Bryssel, men ändå inte upplevt så mycket av Bryssel. Mera av EU och av mina kolleger. Men det är också bra.
Fastän. mitt i alla besök och alla samtal så saknade jag nog möjligheten till stillhet och bön. Och jag inser att det är oerhört viktigt att resa så att det finns möjlighet till möten med Kristus under resans gång. Dvs. Han är ju alltid med förstås. Det är jag som behöver se till att min resplan innehåller möten med honom. Annars blir man nog lätt trött.

Read more...

Cantate

I dag är det den fjärde söndagen efter påsk. Alla påskens söndagar talar om glädje, förstås. Jesus har uppstått. Döden är övervunnen! Himmelrikets medborgare i världen, är temat för söndagen. Cantate betyder sjung! och det kommer från dagens psaltarpsalm.
Det som hände mellan Jesu uppståndelse och Jesu himmelsfärd är på något vis spännande. Vi vet att Jesus undervisade sina lärjungar om en hel del den tiden – men vad sade han. Och nog förändrades väl hans undervisning en hel del i och med att han hade stigit ned i dödsriket. Eller åtminstone måste lärjungarnas sätt att ta emot undervisningen ha förändrats.
När jag reser bort så brukar jag ge instruktioner om hur saker och ting skall skötas medan jag är borta. Det verkar som om Jesus också skulle göra så i de texter som finns bevarade från denna intressanta mellantid. Men det finns för få texter för att de skulle utgöra evangelietexter och predikotexter för söndagarna efter påsk. Och antagligen var det så att Jesus inte kom med så mycket nytt. Han endast förklarade och öppnade sinnena så undervisningen kunde gå djupare.
I dag vill jag särskilt stanna upp inför det faktum att en kristen aldrig behöver vara villrådig. Den helige Ande, som Jesus skulle sända, skall vara oss nära, undervisar Jesus. Och han skall lära oss allt. Anden skall vägleda oss med hela sanningen.
Jag vill så gärna bli vägledd.
Med hela sanningen.
Gud – ge mig styrkan så att jag låter mig vägledas av den heliga Ande. I varje liten småsak under denna vecka. I varje fråga där jag skall träffa val. I varje situation där jag kan påverka.

Read more...