I gatlyktans varma sken

Jag var ute på en vandring i stadsdelen där jag bor. När det är snö på marken och det blir mörkt kommer allt så förunderligt nära. Gatorna som så länge har känts ogästvänliga med sin blöta asfalt som har sugit åt sig allt ljus har blivit vänliga och hemtrevliga igen och gatlyktornas sken sprider en ombonad känsla. Mina tankar går till min barndoms kvarter. Så många gånger har jag sprungit omkring under mörka vinterkvällar och lekt i skenet av gatlyktorna. Advents- och jultiden innehåller särskilt många minnen av det slaget. Inför lillajul eller strax efter, i början av advent var det dags för julbasar. I den lilla salen där det hölls söndagsskola och pensionärskrets och andra sammankomster dukades det fram mängder av bord med bakverk och handarbeten och framförallt ruletten med mängder av spännande saker: häften och linjaler och förstoringsglas och allt möjligt som donerats till det goda ändamålet. Och så var det servering. Varm saft. Det fanns säkert annat också. Men det var den varma saften som jag minns. Den smakade så gott när man sprang ut och in i det kalla vintervädret. På lucia var det stadsdelsföreningens, gillets, tur. Det utsågs en lucia som åkte på lastbilsflak till alla närbelägna svenskhus, tillsammans med tärnor, stjärgossar och tomtar. Det var spännande att åka på lastbilen, minns jag. Och roligt att gå i luciaföljet och sedan dansa runt granarna på de gårdar där vi visade upp följet och där luciasången ekade från någons balkong från en raspig skiva. Skenet från lamporna i granen var varmt och gatlyktorna spred sitt hemtrevliga ljus på snöbetäckta gator. Och inne i gillelokalen smakade saften gott när vi till sist återvände dit på vårt flak, Och ruletten var igång igen. I lokalen invid församlingens. Jag tror att mänskor rörde sig ute så mycket mera då på 60-talet och 70-talet när jag var barn och växte upp. Eller kanske jag bara har en romantiskt bild som har blivit allt skönare med avståndet i tid. Minnena jag har är i varje fall fina. Och gatlyktornas sken på snöbeklädd asfalt får mig att längta efter varm saft. Och den där känslan av att världen är en vänlig plats. Min bön är att barn i dag skall få uppleva trygghet av samma slag på sitt eget sätt. Nu ordnas inga basarer och luciatågens tid verkar vara förbi. Jag hoppas det finns något annat som ersätter dem. Men samtidigt är jag rädd för att det inte är så. Och då är världen fattigare på en viktig bit av ombonad trygghet för dem som växer upp.

Read more...

Om glädjen i att umgås med konfirmander

Jag har tillbringat en stor del av sommaren med att umgås med konfirmander, närmare bestämt över 100 ungdomar. Tillsammans med tränade ledare har jag försökt hjälpa konfirmanderna att hitta de frågor som är viktiga för dem och sedan också ge dem bidrag till svaren på de frågorna. Allt med den avsikten att skapa förutsättningar för att de här ungdomarna skall får en möjlighet till ett Gudsmöte. Att de skall få erfarenheter av Gud att ta med sig i livet. 

Det är en intressant och engagerande arbete. Jag har alltid fascinerats av de verkliga mötena: möten mellan mänskor och möten mellan mänska och Gud. 

Jag måste medge att jag tidvis har sällat mig till skaran av gubbar som klagar på dagens ungdom och att de inte är intresserade av någonting. Men jag har haft så fel. Årets erfarenheter av konfirmander har ännu en gång visat att dagens ungdomar är både smarta och intresserade och har goda förutsättningar att bearbeta både kunskap, värderingar och frågor som berör andlighet.

Det som har frapperat mig mest är emellertid hur lätt man faller in i en inställning till unga mänskor där man behandlar dem med mindre respekt än vuxna. Den här sommaren har jag verkligen vinnlagt mig om att se varje konfirmand som en individ som är värd lika mycket respekt som jag skulle visa deras föräldrar. Och vilken effekt. Jag har blivit bemött med en sådan respekt och vänlighet som gör mig helt varm inombords.  Ja, det har ingalunda varit en dans på rosor hela tiden. Jag har t.ex. blivit besviken på dem som har varit försenade till gemensamma samlingar och slösat med andras tid. Och jag har sagt det.Men jag tror att jag har lyckats undgå den vanliga fällan att låta dem förstå att jag aldrig hade förväntat mig något annat än att de skulle misslyckas. Och jag har mött ungdomar som har varit uppriktigt lessna för det som skedde och som verkligen ansträngde sig att visa god vilja och inte upprepa det som blev fel. 

Och jag har haft roligt tillsammans med dem. Med bibehållande av min egen identitet som vuxen - hoppas jag.

Så - om du läser det här som är besviken på någon ung mänska, eller som tycker att det inte lönar sig att tro på den goda viljan hos ungdomar: Tänk om! Våga investera litet förtroende. Det lönar sig. Det är min erfarenhet.

Read more...

Ansvar

Hela det nordiska välfärdssamhället har skakats om genom den fruktansvärda tragedin i Norge. Så många liv som har utsläckt, så många relationer som har brutits. Det är obegripligt.

Varför sker sådant? När det är naturkatastrofer som utsläcker människoliv så frågar sig många hur Gud kunde tillåta sådant. Ingen har ställt frågan hur Gud kunde tillåta massakern utanför Oslo. Det är väl så uppenbart att ansvaret låg helt och hållet hos den 32-åriga mannen som höll i vapnet.

Har vi själva något ansvar i det här sammanhanget? Kanske inte omedelbart, men visst finns det en del saker som är viktiga att lyfta fram
1. De populistiska uttalandena av politiker som i själviska syften propagerar MOT grupper av mänskor, som uttrycker förakt för annorlunda kulturyttringar och demoniserar organisationer, måste ställas till svars och göras medvetna om att DERAS ÅSIKTER HAR KONSEKVENSER. Att ställa sig till förfogande som ledare för andra inom ramen för det politiska etablissemanget medför ett ansvar: ansvaret att inte förleda dem som hör till "de minsta", de som inte förstår bättre, de som enbart följer andra. Det kan kännas hårt att kräva att någon annan skall ta ansvar för det som en enskild man har gjort - men det är nödvändigt att säga det.
2. Likgiltigheten inför det onda som sker omkring oss leder till ytterligare ondska. Den som lär sig blunda för mobbning i skolan, lär sig blunda för kriminalitet på arbetsplatsen och i förlängningen för ondskan i samhället. Vi bär alla på ett ansvar att tillbakavisa likgiltighet och att kämpa för det det goda i Jesu efterföljd.
3. Vi måste alla ta ett ansvar för att bli de mänskor vi egentligen är avsedda att vara. Mänskan är inte god i sig själv. Vi bär alla på förutsättningar som leder till att ondskan förverkligas. Men en mänska kan kämpa mot de onda tendenserna också hos sig själv. Det sker genom ett allt tätare och intimare umgänge med Gud själv, där förlåtelsen och inte förträngning blir sättet att handskas med det onda man gör, där bönen och inte aggressiviteten, blir sättet att förhålla sig till dem som skrämmer en, där  Guds godhet, och inte mänskans, blir måttet på vad som är rätt att göra.
Må Gud förbarma sig över oss.

Framförallt måste vi ändå minnas att den kamp vi har att kämpa är inte en kamp mot andra mänskor utan mot andemakter och demoner. Vi skall kämpa mot det onda, men aldrig ge upp kampen för människan. Vi skall aldrig förlora hoppet för en enda själ - inte ens för en massmördares själ. Han har blivit ledd så vilse. Han har lånat sig själv åt Ondskan. Men den Onde har ingen rätt till honom egentligen. Det finns ännu hopp för att han skall överge det onda i sitt liv. Därför skall vi be också för massmördaren.

Men särskilt skall vi be för dem som har utsatts för Ondskan utan egen förskyllan. Den onda bråda döden har drabbat så många. Gud skänk dem tröst i hoppet om uppståndelsen.

Read more...

Rom är värt en mässa!

Jag har varit i Italien på semesterresa med hela familjen. Det var just så roligt som jag hoppades ätt det skulle vara. Med några undantag. Men jag antar att det finns tjuvar också i andra länder, även om det här var första gången som jag blev av med någonting fastän jag har rest en hel del.
En av höjdpunkterna var besöket i Rom och söndagsmässan i Peterskyrkan. Dels för att det var Peterskyrkan i Rom, men kanske framförallt för att det var en mässa tillsammans med kristna från olika delar av världen. Kristna som hade en kristen identitet. Och det var det som gjorde det så speciellt. Visst tror jag att församlingsmedlemmarna här hemma ser sig som kristna. Det är bara det att vi är så reserverade och skygga att visa det. Ber man i mässan så sluter man på sin höjd ögonen för en stund, kanske håller man händerna knäppta. Men man böjer sig inte ned knäböjande med tårade ögon, gör korstecken eller visar på andra sätt att detta verkligen handlar om ett möte med den Allsmäktige. Inte gjorde ju alla i Peterskyrkan det heller - men tillräckligt många för att det skulle kännas rätt, tillåtet.
Sedan är ju kyrkorummet något alldeles extra förstås. En del av glansen förtas av att det inte är Romarna som har bekostat fröjden. Jag kan inte undgå att tänka: avlat! när jag betraktar all prakt! Så mycket lutheran är jag, trots allt.
Men Rom är definitivt värt en mässa. Jag återvänder gärna. Med plånboken tryggt inklämd under kläderna.

Read more...

Semester

Semester betyder vanligen att man är ledig från sin vanliga sysselsättning. Men jag märker att en helt ny betydelse av semester börjar växa fram: en säsong då man satsar på upplevelser som man annars inte hinner med som resor, konserter, besök m.m. Jag undrar om det inte skulle vara hälsosamt om semester fick betyda: tiden då det inte finns någon tid, några krav eller några planer. Kanske inte ens några upplevelser :). Jag tror världen skulle se bättre ur då. Och många fler skulle höra Guds röst.

Read more...

De vackraste julsångerna

Jag har sjungit de vackraste julsångerna som jag aldrig har sjungit dem förut. Matteuskyrkan fylldes av musk och sång i en fantastisk lovsång och tillbedjan inför julens Herre. Det är svårt att inte bli berörd i djupet av själen när så fantastisk sång och musik omger en. Ännu en gång har jag fått erfara hur privilegierad jag är som har fått bli kyrkoherde i en församling som den här.

Musiken är, som Luther sade, den främsta bäraren av evangeliet.

Det är fint att vara det evangeliets tjänare.

Read more...

Den goda självständigheten och den mindre goda

Jag är stolt över vårt lands självständighet. Särskilt som jag vet att den är dyrköpt och långt ifrån någon självklarhet. En del av nationalstoltheten bygger nog just på det att faktum att Finland bara har sig självt att lita till. Under de svåra tiderna i vårt lands historia var det ingen som erbjöd sig att komma till hjälp. Finland har aldrig blivit "befriat" eller erbjudits ekonomiska bidrag för att få sin ekonomik eller sin demokrati i ordning. Snarare tvärtom. Vi har kämpat trots dystra utsikter och vi har betalat både med liv, lidande och reda pengar. Finlands rätta väg och därtill enda väg har varit självständighetens väg.
Att vara tvungen att klara sig på egen hand och att inte hoppas på hjälp av någon annan kan vara ödedigert för en enskild mänska, även om det på nationsplan blev en dygd: en dygd av nödvändighet. Men kampen för självständighet på individen är själsdödande. Skapad för gemenskap dör själen i isolering, likt en älskande so sakta tynar bort när saknaden blir för långvarig. De barn som får lära sig att ensam är stark och att man inte skall lita på någon, växer i själva verket upp med ett handikapp. De klarar inte av att ta emot kärlek varken av mänskor eller Gud.
Det som är en dygd för en nation är raka motsatsen för en individ i det här fallet.
Min bön på självständighetsdagen detta år blir därför,
Gud bevara vårt fosterlands självständighet och ge dem som i lydnad verkar för att upprätthålla den ditt stöd och ditt skydd. Och befria mig från alla mina behov av att vara självständig. Ge mig tillit till dem som älskar mig och mod att älska dem som behöver mig. Ge mig framförallt kärlek till dig Gud, så att jag kan bli den du har avstt mig att vara.

Read more...