De vackraste julsångerna

Jag har sjungit de vackraste julsångerna som jag aldrig har sjungit dem förut. Matteuskyrkan fylldes av musk och sång i en fantastisk lovsång och tillbedjan inför julens Herre. Det är svårt att inte bli berörd i djupet av själen när så fantastisk sång och musik omger en. Ännu en gång har jag fått erfara hur privilegierad jag är som har fått bli kyrkoherde i en församling som den här.

Musiken är, som Luther sade, den främsta bäraren av evangeliet.

Det är fint att vara det evangeliets tjänare.

Read more...

Den goda självständigheten och den mindre goda

Jag är stolt över vårt lands självständighet. Särskilt som jag vet att den är dyrköpt och långt ifrån någon självklarhet. En del av nationalstoltheten bygger nog just på det att faktum att Finland bara har sig självt att lita till. Under de svåra tiderna i vårt lands historia var det ingen som erbjöd sig att komma till hjälp. Finland har aldrig blivit "befriat" eller erbjudits ekonomiska bidrag för att få sin ekonomik eller sin demokrati i ordning. Snarare tvärtom. Vi har kämpat trots dystra utsikter och vi har betalat både med liv, lidande och reda pengar. Finlands rätta väg och därtill enda väg har varit självständighetens väg.
Att vara tvungen att klara sig på egen hand och att inte hoppas på hjälp av någon annan kan vara ödedigert för en enskild mänska, även om det på nationsplan blev en dygd: en dygd av nödvändighet. Men kampen för självständighet på individen är själsdödande. Skapad för gemenskap dör själen i isolering, likt en älskande so sakta tynar bort när saknaden blir för långvarig. De barn som får lära sig att ensam är stark och att man inte skall lita på någon, växer i själva verket upp med ett handikapp. De klarar inte av att ta emot kärlek varken av mänskor eller Gud.
Det som är en dygd för en nation är raka motsatsen för en individ i det här fallet.
Min bön på självständighetsdagen detta år blir därför,
Gud bevara vårt fosterlands självständighet och ge dem som i lydnad verkar för att upprätthålla den ditt stöd och ditt skydd. Och befria mig från alla mina behov av att vara självständig. Ge mig tillit till dem som älskar mig och mod att älska dem som behöver mig. Ge mig framförallt kärlek till dig Gud, så att jag kan bli den du har avstt mig att vara.

Read more...

Kvällsmässa

För tredje gången var det kvällsmässa i församlingen. Och nu kändes det som om konceptet hade lagt sig tillrätta. Personligen upplevde jag en stor vila i mässan. Och det hade jag all anledning till. Med många medverkande och ansvarsbärare så blir en mässa inte ansträngande för någon.
Under hösten har det varit möjligt att följa med mässan på webbplatsen  http://kvallen.wordpress.com/ . 


Kvällsmässan skall inte ersätta högmässan. Det är absolut inte avsikten. Däremot skall den vara ett komplement som gärna har en så låg tröskel att det är lätt att delta.


Jag känner mig stolt över att få vara kyrkoherde för så många engagerade församlingsmedlemmar som ställer sig till förfogande för kyrkan och för Guds rikes arbete inom ramen för vår gemensamma kvällsmässa. Det berör att få vara en del i ett församlingsbyggande där många bär ansvar för att be, tjäna och leda. Månne det inte är så som Gud har avsett att hans kyrka skall fungera. Det känns i varje fall oerhört meningsfullt.

Read more...

Fanny och Alexander

Nu har jag också sett Fanny och Alexander på Svenska Teatern - eller egentligen på Alexandersteatern - och drabbats av den Ingmar Bergmanska dysterheten. En fascinerande föreställning som gick på djupet. Jag blev igen påmind om att ondskans möjligheter ligger i att någon börjar rättfärdiga sin drift att ge tillbaka, att hämnas att mena att det är rätt, rättvist eller i enlighet med sanningen att åsamka någon smärta, som bestraffning. Den rädsla som driver till sådant fungerarni sin ondska också med fromma fasader. Ibland synnerligen fromma.

Tänk så många mänskor som upplever kyrkan och prästerna som biskopen i Ingmar Bergmans berättelse. Det är bedrövligt. Hoppas de kan få uppleva samma terapeutiska helande som Alexander i pjäsen: Någon är villig att utplåna sig själv för en stund för att helt och fullt förstå hur den destruktiva smärtan som ondskan förorsakar måste konfronteras. Utan att låta den leda till hämnd eller bitterhet eller fortlöpande hat. Det gör bara att ondskan segrar pånytt.
Den väcker djupa tankar, Ingmar Bergmans pjäs. Det är värt att se den.

Read more...