I gatlyktans varma sken

Jag var ute på en vandring i stadsdelen där jag bor. När det är snö på marken och det blir mörkt kommer allt så förunderligt nära. Gatorna som så länge har känts ogästvänliga med sin blöta asfalt som har sugit åt sig allt ljus har blivit vänliga och hemtrevliga igen och gatlyktornas sken sprider en ombonad känsla. Mina tankar går till min barndoms kvarter. Så många gånger har jag sprungit omkring under mörka vinterkvällar och lekt i skenet av gatlyktorna. Advents- och jultiden innehåller särskilt många minnen av det slaget. Inför lillajul eller strax efter, i början av advent var det dags för julbasar. I den lilla salen där det hölls söndagsskola och pensionärskrets och andra sammankomster dukades det fram mängder av bord med bakverk och handarbeten och framförallt ruletten med mängder av spännande saker: häften och linjaler och förstoringsglas och allt möjligt som donerats till det goda ändamålet. Och så var det servering. Varm saft. Det fanns säkert annat också. Men det var den varma saften som jag minns. Den smakade så gott när man sprang ut och in i det kalla vintervädret. På lucia var det stadsdelsföreningens, gillets, tur. Det utsågs en lucia som åkte på lastbilsflak till alla närbelägna svenskhus, tillsammans med tärnor, stjärgossar och tomtar. Det var spännande att åka på lastbilen, minns jag. Och roligt att gå i luciaföljet och sedan dansa runt granarna på de gårdar där vi visade upp följet och där luciasången ekade från någons balkong från en raspig skiva. Skenet från lamporna i granen var varmt och gatlyktorna spred sitt hemtrevliga ljus på snöbetäckta gator. Och inne i gillelokalen smakade saften gott när vi till sist återvände dit på vårt flak, Och ruletten var igång igen. I lokalen invid församlingens. Jag tror att mänskor rörde sig ute så mycket mera då på 60-talet och 70-talet när jag var barn och växte upp. Eller kanske jag bara har en romantiskt bild som har blivit allt skönare med avståndet i tid. Minnena jag har är i varje fall fina. Och gatlyktornas sken på snöbeklädd asfalt får mig att längta efter varm saft. Och den där känslan av att världen är en vänlig plats. Min bön är att barn i dag skall få uppleva trygghet av samma slag på sitt eget sätt. Nu ordnas inga basarer och luciatågens tid verkar vara förbi. Jag hoppas det finns något annat som ersätter dem. Men samtidigt är jag rädd för att det inte är så. Och då är världen fattigare på en viktig bit av ombonad trygghet för dem som växer upp.

Read more...