Fanny och Alexander

Nu har jag också sett Fanny och Alexander på Svenska Teatern - eller egentligen på Alexandersteatern - och drabbats av den Ingmar Bergmanska dysterheten. En fascinerande föreställning som gick på djupet. Jag blev igen påmind om att ondskans möjligheter ligger i att någon börjar rättfärdiga sin drift att ge tillbaka, att hämnas att mena att det är rätt, rättvist eller i enlighet med sanningen att åsamka någon smärta, som bestraffning. Den rädsla som driver till sådant fungerarni sin ondska också med fromma fasader. Ibland synnerligen fromma.

Tänk så många mänskor som upplever kyrkan och prästerna som biskopen i Ingmar Bergmans berättelse. Det är bedrövligt. Hoppas de kan få uppleva samma terapeutiska helande som Alexander i pjäsen: Någon är villig att utplåna sig själv för en stund för att helt och fullt förstå hur den destruktiva smärtan som ondskan förorsakar måste konfronteras. Utan att låta den leda till hämnd eller bitterhet eller fortlöpande hat. Det gör bara att ondskan segrar pånytt.
Den väcker djupa tankar, Ingmar Bergmans pjäs. Det är värt att se den.