Den goda självständigheten och den mindre goda

Jag är stolt över vårt lands självständighet. Särskilt som jag vet att den är dyrköpt och långt ifrån någon självklarhet. En del av nationalstoltheten bygger nog just på det att faktum att Finland bara har sig självt att lita till. Under de svåra tiderna i vårt lands historia var det ingen som erbjöd sig att komma till hjälp. Finland har aldrig blivit "befriat" eller erbjudits ekonomiska bidrag för att få sin ekonomik eller sin demokrati i ordning. Snarare tvärtom. Vi har kämpat trots dystra utsikter och vi har betalat både med liv, lidande och reda pengar. Finlands rätta väg och därtill enda väg har varit självständighetens väg.
Att vara tvungen att klara sig på egen hand och att inte hoppas på hjälp av någon annan kan vara ödedigert för en enskild mänska, även om det på nationsplan blev en dygd: en dygd av nödvändighet. Men kampen för självständighet på individen är själsdödande. Skapad för gemenskap dör själen i isolering, likt en älskande so sakta tynar bort när saknaden blir för långvarig. De barn som får lära sig att ensam är stark och att man inte skall lita på någon, växer i själva verket upp med ett handikapp. De klarar inte av att ta emot kärlek varken av mänskor eller Gud.
Det som är en dygd för en nation är raka motsatsen för en individ i det här fallet.
Min bön på självständighetsdagen detta år blir därför,
Gud bevara vårt fosterlands självständighet och ge dem som i lydnad verkar för att upprätthålla den ditt stöd och ditt skydd. Och befria mig från alla mina behov av att vara självständig. Ge mig tillit till dem som älskar mig och mod att älska dem som behöver mig. Ge mig framförallt kärlek till dig Gud, så att jag kan bli den du har avstt mig att vara.