Om att dela erfarenheterna av Gud

När en mänska utvecklas, lär sig något nytt, så bygger hon på eller omvärderar tidigare kunskap. Den kunskap som en mänska har samlat på sig kan jämföras med årsringarna på ett träd. En del ligger djupare och annat är mera på ytan, beroende på när kunskapen har lagrats. Och när kunskapen skall användas eller bearbetas gällerdet att aktivera de djupare liggande lagren av fakta, känslor och värderingar som styr tänkandet.

De andliga erfarenheterna, eller erfarenheterna av Gud, fungerar på samma sätt. De behöver byggas på, evalueras, vårdas och ansas, men framförallt också tillta.

Under de senaste åren, den tid som vi så gärna kallar för den postmoderna, har en farsot på det andliga området spritt sig i form av isolering. Man säger gärna och ofta att religion är en privatsak. Det är någonting som man inte skall prata om vid middagsbordet om man är väluppfostrad men som man inte heller annars samtalar med någon om, inte ens med de andliga ledare som trots allt ändå finns. Men faktum är att man kan stanna i utvecklingen också på det andliga området. Och ett rätt säkert sätt att åstadkomma detta är att upphöra med att samtala med andra. Då sker ingen omvärdering och inte heller någon utveckling.

Willian Barry och William Connolly talar i sin bok, Att ge andlig vägledning, om vade som sker när en människas bön mera blir en dialog med den Allsmäktige och där människan i bönen ständigt erhåller nya erfarenheter av Gud. Men de påkekar att endel mänskor i sin känslomässiga alienataion från Gud har stannat i utvecklingen så att de bara kan be som de gjorde när de var barn. De tänker och agerar som vuxna och har en vuxens ansvar, men när de ber använder de samma tonläge som och talar inom samma ram av förväntningar som när de var tio år gamla. De nämner också ett exempel med en kvinna som har förlorat sitt enda barn och som upptäcker att hon bara har ett tomläge av tacksamhet och from bön när hon skall tala med Gud och detta innebär att hon inte klarar av att uttrycka sin känsla av förlust och ursinne i bönen. Hennes bönespråk ger inget stöd för sådana känslor. En tioåring har ju inte råd att vara arg på Gud. Gud är alltöfr stor och respektingivande i den åldern. Jag har själ flera gånger under gemensamma bönestunder lagt märke till detta fenomen, utan att riktigt kunna sätta fingret på det. Flera mänskor liksom förvandlas när de ber. Det är som om deras röst skulle bli en annans när de ber. De viskar, talar lågt, får ett undfallande tonfall eller låter som om de inte skulle ha långt till gråten. Deras vördnad för Gud går inte att ta miste på och andra kanske beundrar just detta. Men i dialogen med Gud kan det vara ett hinder. För relationen till Gud bör utvecklas precis som människan i övrigt utvecklas.

Under diverse kurser som har berör andlig fördjupning har jag också frapperats av att det ofta hänt att deltagare har sagt att frågor som berör det andliga samtalet, andlig läsning, andlig vägledning m.m. är så främmande eftersom de egentligen aldrig har talat om sådana frågor förut. Och detta gäller i lika hög grad dem som jobbar i församlingstjänst. Hur kan detta komma sig? Om vi inte vårdar våra andliga erfarenheter, våra erfarenhteter av Gud, är villiga att samtala om dem och att lära oss mera inom detta område, så kommer vi att bli andligen förkrympta. Det finns ett stort behov av andlig vägledning - och behpvet ligger egentligen inte i att det inte skulle finnas vägledare, utan att man inte söker vägledning. För religion är ju - bevars - en privatsak, säger man. Men det är rena rama struntpratet.

Att vara sann inför Gud betyder också att vara sann inför sig själv och att kunna avslöja alla känslolägen, "upplåta vart hemligt rum".

För att komma åt de djupare liggande skikten i livet behöver vi göra en resa bakåt i tiden och inåt i själen. Jag uppmanar dig därför att gå in i din kammare. Och med det menar jag att du avskärmar dig från omvärldens alla krav och förväntningar för en stund och utforskar ditt innersta. Någonstans tror jag att du hittar den plats i själen eller i ditt hjärta (hur du nuvill uttrycka det) där bönens låga stilla flammar; där din skatt förvaras - alla de värdefulla minnen du har från ditt liv: kanske den första kyssen, ett skrik från ett nyfött barn, en vängåva given av kärlek utan krav...

Kanske du bland dessa skatter också finner erfarenheter av Gud: den första gången då Guds allmakt skrämde eller fascinerade; den första insikten av vad Guds kärlek betyder och vad frälsningen som Jesus erbjuder egentligen innebär... Här har var och en sina egna formuleringar och jag hoppas att inte mina klumpiga ord hindrar någon från att ta till sig själva saken. Poängen är att det här, i din innersta kammare, platsen där din skatt är, här finns det viktigaste du har att dela med andra av andliga erfarenheter. Om dessa frågor är det viktigt att samtala och hitta ett språk att göra det på. För att uppnå detta behöver du och jag hjälp. Den som försöker vara sin egen andliga vägledare går snabbt vilse.

För att kunna ta emot vägledning tror jag att man också behöver tillräckligt med ödmjukhet för att underordna sig.
I Tomas av Kempis undervisning hittar vi följande visdomsord

1. Det är en stor förmån att underkasta sig, leva under en prior och inte råda över sig själv.
2. Att underkasta sig är mycket tryggare än att vara den som bestämmer
3. Många underkastar sig mera av tvång än av kärlek. De upplever det som ett straff och knotar lätt, och får inte sin frihet om de inte för Guds skull underkastar sig av hela sitt hjärta.
4. Du kan löpa hit eller dit - du kommer inte att finna frid annat än i ödmjuk underkastelse under en priors ledning.
5. Många har lurats av föreställningar om att flytta någon annanstans.
6. Det är sant att alla gärna handlar efter eget sinne och helst söker sig till andra som tänker som de.
7. Men om Kristus är ibland oss måste vi emellanåt för fridens goda försaka även får åsikt.
8. Vem är så vis att han till fullo kan veta allt?
9. Förlita dig därför inte för mycket på din egen mening! Du skall vara villig att lyssna även till andras mening.
10. Om din mening är riktig, men du för Guds skull förskar den och följer en annan, då kommer det att bli till större gagn för dig.
11. Jag har nämligen ofta hört att det är tryggare att lyssna till ett råd och ta det till hjärtat än att ge ett.
12. Det kan också hända att båda har rätt i sin mening, men att inte vilja foga sig efger andra, när förnuftet eller ärendet så kräver, är ett tecken på halstarrighet eller högmod.

Det är av stor vikt att dela de andliga erfarenheterna. Det krävs träning i att underordna sig och det krävs mod att ställa sig till förfogande som vägledare. Men det är värt det.

Read more...