Ansvar

Hela det nordiska välfärdssamhället har skakats om genom den fruktansvärda tragedin i Norge. Så många liv som har utsläckt, så många relationer som har brutits. Det är obegripligt.

Varför sker sådant? När det är naturkatastrofer som utsläcker människoliv så frågar sig många hur Gud kunde tillåta sådant. Ingen har ställt frågan hur Gud kunde tillåta massakern utanför Oslo. Det är väl så uppenbart att ansvaret låg helt och hållet hos den 32-åriga mannen som höll i vapnet.

Har vi själva något ansvar i det här sammanhanget? Kanske inte omedelbart, men visst finns det en del saker som är viktiga att lyfta fram
1. De populistiska uttalandena av politiker som i själviska syften propagerar MOT grupper av mänskor, som uttrycker förakt för annorlunda kulturyttringar och demoniserar organisationer, måste ställas till svars och göras medvetna om att DERAS ÅSIKTER HAR KONSEKVENSER. Att ställa sig till förfogande som ledare för andra inom ramen för det politiska etablissemanget medför ett ansvar: ansvaret att inte förleda dem som hör till "de minsta", de som inte förstår bättre, de som enbart följer andra. Det kan kännas hårt att kräva att någon annan skall ta ansvar för det som en enskild man har gjort - men det är nödvändigt att säga det.
2. Likgiltigheten inför det onda som sker omkring oss leder till ytterligare ondska. Den som lär sig blunda för mobbning i skolan, lär sig blunda för kriminalitet på arbetsplatsen och i förlängningen för ondskan i samhället. Vi bär alla på ett ansvar att tillbakavisa likgiltighet och att kämpa för det det goda i Jesu efterföljd.
3. Vi måste alla ta ett ansvar för att bli de mänskor vi egentligen är avsedda att vara. Mänskan är inte god i sig själv. Vi bär alla på förutsättningar som leder till att ondskan förverkligas. Men en mänska kan kämpa mot de onda tendenserna också hos sig själv. Det sker genom ett allt tätare och intimare umgänge med Gud själv, där förlåtelsen och inte förträngning blir sättet att handskas med det onda man gör, där bönen och inte aggressiviteten, blir sättet att förhålla sig till dem som skrämmer en, där  Guds godhet, och inte mänskans, blir måttet på vad som är rätt att göra.
Må Gud förbarma sig över oss.

Framförallt måste vi ändå minnas att den kamp vi har att kämpa är inte en kamp mot andra mänskor utan mot andemakter och demoner. Vi skall kämpa mot det onda, men aldrig ge upp kampen för människan. Vi skall aldrig förlora hoppet för en enda själ - inte ens för en massmördares själ. Han har blivit ledd så vilse. Han har lånat sig själv åt Ondskan. Men den Onde har ingen rätt till honom egentligen. Det finns ännu hopp för att han skall överge det onda i sitt liv. Därför skall vi be också för massmördaren.

Men särskilt skall vi be för dem som har utsatts för Ondskan utan egen förskyllan. Den onda bråda döden har drabbat så många. Gud skänk dem tröst i hoppet om uppståndelsen.